.

Hörde Darins låt på radion, och de där 12 orden i refrängen påminde mig om någon, jag relaterade verkligen till henne, jag vet ärligt talat inte varför. Så likt är det faktiskt inte det här fallet- eller jo det är det. Skit samma.

Jag saknar henne i alla fall så jävla mycket, jag kommer ihåg den där dagen för nästan ett år sedan så tydligt..
En dag innan hon skulle fylla 12, en jäkla dag- då försvann hon från jorden.
Min sagohäst, min prinsessa, hon som då var mitt allt. Den jag levde för, den som fick mig att le under de stunder jag hade det jobbigt.. hon försvann.

Jag mådde så dåligt när jag fick reda på att det hon redan haltat runt med i ett halvår inte skulle läka, att det var kroniskt och att hon aldrig mer skulle bli frisk. Att hoppet var ute. Jag mådde så dåligt, hatade varenda sekund av mitt liv, ända tills jag ryckte upp mig själv och kom på att det jag höll på med bara skulle slösa bort tiden.
Sanningen är att jag inte fällde en simpel tår från det att beskedet kom till att hon försvann. Dagen efter, däremot, forsade tårarna.

För några månader sedan kom det på kvällen, varje kväll, jag grät hejdlöst och jag visste inte vad jag skulle göra, allting var så jäkla fel, allt var förlorat. På dagarna var jag Amanda, och det verkade inte som att någon märkte någon skillnad, men på kvällarna, när jag var ensam, kom bilderna på henne fram i mitt huvud, jag kom ihåg precis hur hon doftade och jag kunde känna hennes man mellan mina fingrar. På något sätt lyckades jag ändå hindra mig själv från att gå under, något fick mig att lyckas hålla kvar huvudet ovanför ytan. Det var svårt, men jag klarade det, och idag är jag så otroligt glad över det.

Jag saknar henne, varenda dag som går, det kommer inte förändras. Men saknaden är inte lika stor längre, den går att stå ut med, tack vare de få individer som också tagit sig in i mitt hjärta. Jag hoppas att de vet vilka de är- de betyder sjukt mycket för mig, och jag är så glad över att de alltid finns där.

Ändå lindras smärtan inte helt, och som sagt, det kommer den heller aldrig göra.
Men det spelar faktiskt ingen roll hur många tårar jag fäller varje kväll, det spelar ingen roll hur många sömnlösa nätter jag går igenom för att jag saknar dig.
Det spelar ingen roll, för oavsett det där kommer du aldrig komma tillbaka.
Hästar flyttar runt från Skutan, och från andra ställen, ägare, skötare och framförallt många tjejer som älskar sina små ponnysar blir ledsna..

Men oavsett om hästen flyttar till Texas, eller vartfan som helst- de har en chans att träffa hästen igen. Det är bara att inse, jag har inte samma chans.

Jag kommer aldrig mer få träffa dig. Aldrig.